Gäddkrokodiler

Visst är gäddan en fisk - och fisk kan tas på fluga - eller hur?
Men oftast inriktar vi vårt fiske så helt på laxartade fiskar, att vi
går blinda för flugfiskets alla övriga möjligheter och stora bredd.

© Text & akvarell: Gunnar Johnson

Det suger till ordentligt där ute och spöet bugar så djupt att jag för ett ögonblick känner rädsla att det ska brista. Men det känns bara tungt - fisken rusar inte. Istället får jag inrikta mig på att med spöets hjälp pressa ut fisken från ett näckrosbestånd. Jag pumpar så mycket jag vågar, och tum för tum lyckas jag få ut fisken på säkrare vatten. Näckrosstjälkarna är starka och sega, och går fisken runt dem kan utgången bara bli en...Så går det fem minuter, och det går tio. Fisken gör några sega utdrag, men allt går förhållandevis lugnt till. Fisken måste vara trött nu, och jag blir lite djärvare och sätter större press på den. Två gånger har den varit uppe och visat sig i form av en tung virvel i ytan, men ännu har jag inte sett själva fisken. Att det är en gädda är jag emellertid helt övertygad om vid det här laget. På tafsen har jag en stor och färgglad streamer. Men tafsspetsen är oroväckande tunn, eftersom jag är ute efter regnbåge och därför egentligen inte är rustad för en fisk i den här storleken. Men med den tur vi flugfiskare så gärna benämner skicklighet får jag så småningom in gäddan till stranden och lyckas på något sätt också få upp den på land. Då lossnar flugan...

Båt och flytring

Det här fiskafänget utspelade sig för ett femtontal år sedan och vågen visade, om jag minns rätt, att gäddan vägde runt fem kilo. Fångsten blev inledningen till ett mer riktat fiske efter gäddkrokodiler - på flugspö känns de verkligen som just krokodiler - och det visade sig snart att stora gäddor gärna tog på en stor och buskig fluga, bara man fiskade den mitt framför nosen på dem.
Under någon säsong i slutet av 70-talet fiskade jag faktiskt mer gädda än öring på fluga - allt från stora gäddmadamer i de småländska sjöarna till små strömgäddor i Emån. På tafsen satt oftast stora och buskiga kreationer, men jag minns också en liten strömgädda som tog torrt, och som jag slutligen lyckades kroka och landa på en liten Light Cahill nr 16. Men det bästa flugfisket efter gädda får man från båt eller flytring. Insjögäddan står sommartid ofta inne i vass- eller näckrosbestånd. Det ger dem kamoflage och näckrosbladen ger skydd över huvudet. Sådana partier är nära nog omöjliga att fiska av från land. Ofta är det skog inne på stranden, vilket försvårar kastet, och skulle man ändå lyckas få ut flugan, så fastnar man ändå ohjälpligt i vattenvegetationen i vart och vartannat kast. Sittande i båt eller flytring kan man däremot fiska utifrån sjön och in mot stranden. Det ger fria bakkast och möjlighet att placera flugan i glipor i vassen eller på friytorna mellan de stora näckrosbladen. Man kan också inta en sådan position att man fiskar av områden med växtlighet genom att kasta parallellt med strandlinjen.

Flytlinefiske

Jag fiskar nästan enbart med flytlina sommartid. Visserligen skulle en sjunklina många gånger vara effektivare - men tråkigare - enligt mitt högst personliga sätt att se. Och eftersom jag inte fiskar med fluga för att ha tråkigt, så må ett sådant irrationellt linval vara mig förlåtet... Tafsen är kort - sällan över två meter lång - och så kraftig att jag kan slita loss flugan ur växtligheten, om jag skulle fastna. Och det gör jag ofta.

Principen för vass-skydd på en fluga

Därför förser jag gärna mina gäddflugor med vassskydd av kraftig nylonlina i form av en båge under krokspetsen. Det hjälper ibland - men inte alltid - och jag tycker mig inte ha märkt att arrangemanget försämrar flugornas krokningsförmåga när det verkligen gäller. Mina flesta gäddor har jag alltså tagit på stora streamers. Men förutom den lilla strömgäddan, som tog en Light Cahill, så har också andra gäddor tagit torrt. Men det har då varit "torrflugor" av en helt annan typ och dimension. Jag har bland annat lurat emågäddor på överdimensionerade och mycket buskiga "Streaking Caddis" i kromosomformat. Det vill säga i en storlek som mer liknar de nykläckta knipungar, som regelbundet försvinner ur kullen vid den damm i Emån, där jag försökt decimera gäddbeståndet. Lika stora som en knipunge har nu inte mina flugor varit - men väl 7 centimeter långa.

Men sådana flugor är svårkastade. Det samma gäller de musimitationer, som jag också provat. Eftersom jag ofta fiskar bland näckrosor och andra vattenväxter, så har också precisionen i kastet varit viktig för mig. Det gäller att hamna i de små öppna vattenytorna - och inte inne i spenaten. Det kan vara svårt med en stor och buskig fluga, som allt för lätt fångas upp av vinden - eller i sig själv bjuder stort luftmotstånd. Våtflugor av streamermodell är betydligt lättare att kasta. De ger inte samma luftmotstånd och kan på ett helt annat sätt pressas mot vinden. Det är naturligtvis också streamerfisket som ger största chans till kontakt med gädda - men fisket på ytan som är mest spännande. Det är en utmaning. Torrflugefisket efter gädda fordrar emellertid att man har upptäckt en gädda att kasta på. En som man vet precis var den står, och som befinner sig på tämligen grunt vatten. Själva kastet får gärna placera flugan lite "klumpigt" på vattnet, så att man "väcker" gäddan, eller alternativt hasar flugan så att den plogar i ytan. Min erfarenhet är att gäddan inte förföljer sitt byte eller aktivt simmar runt i sin jakt. Det gäller därför att istället hamna med flugan där gäddan befinner sig - och då helst inom en halvmeter framför den. Med streamern kan man lättare fiska blint och söka av troliga ståndplatser. Man vet ju oftast av tidigare erfarenheter - eller genom att studera vattnet - var man troligast finner sitt byte. Här kan också sjunklinan komma till användning i kombination med den stora gäddstreamern, även om jag även vid dessa tillfällen personligen hellre väljer att fiska med flytlina. Men det handlar alltså mer om personlig smak än en beprövad vetenskap...

Förhållandevis lätt utrustning

Man behöver inte särskilt kraftig utrustning för att drilla och landa ens stora gäddor. Ett mjukt spö tycks istället trötta dem snabbare. Däremot kan ett kraftigare spö, som bär en tyngre lina, göra det lättare att kasta de förhållandevis stora flugorna. Men då är det främst den större magasinerade kraften i den tyngre linan som är avgörande - och av den följer det tyngre spöet. För att ta gäddan och för att drilla den räcker det med en lättare utrustning. En grov uppskattning säger mig, att jag tagit de flesta av mina gäddor på upp till 6 kilo på utrustning i klass 6 - det vill säga en tämligen ordinär öringutrustning. Det finns mängder av teorier om hur man ska kroka fisk. Faktum är emellertid att jag inte vet hur jag gör det - jag bara gör det. Eller också gör jag det inte... Ibland kan gäddan följa efter flugan utan att ta. Ibland verkar den enbart ointresserad - eller till och med irriterad - och glider då djupare in i vassen och ignorerar fullständigt flugan. Men ibland hugger den skoningslöst vilt. Ofta krokar den då sig själv!

Men man kan ge den en god hjälp på vägen genom att alltid fiska med välslipade krokar, och genom att alltid försöka placera flugan så nära framför nosen på fisken man kan. Ibland har jag utnyttjat det "flyende betets princip på svårflirtade gäddor. Visar de endast ett svagt intresse för min fluga, så kan jag vid ett förnyat kast väcka jaktinstinkten genom att ta in flugan lite snabbare just då den passerar framför fisken. Det verkar som om det förhållandet att flugan "flyr undan" får gäddan att reagera reflexmässigt. Det fungerar ibland - men inte alltid. Man säger ju ofta om gäddan "att den är i hugget". Den regeln tycks gälla även vid flugfiske. Men det finns alltså metoder att komma till tals med gäddor - bara de visar någon form av intresse för flugan. Det är inte säkert att de tar i första försöket, men kanske i det andra - eller det femte...

Flugorna

Gäddflugor ska i princip vara stora och fladdriga. Det betyder att många av mina gäddflugor innehåller maraboufjädrar - och på senare år även en del Flash-a-bou. Traditionellt inbundna vingar vill gärna fastna i krokböjen. En vasskyddad krok motverkar i viss mån detta, men ett annat och bättre alternativ är att helt resolut binda in hela vingen som stjärt. Det ger dessutom en tämligen lång fluga till förhållandevis låg vikt, vilket gör den lättare att kasta.

Till "torrflugorna" har jag i stort sett enbart använt rådjurshår - för buskigheten och den goda flytförmågan. Rent generellt har jag också valt att binda på streamerkrok, även om det ibland varit frestande att välja laxkrok. Men laxkroken har grövre gods, och den kräver mer kraft för att drivas in och få fäste i den förhållandevis beniga gäddkäften. Dessutom blir en stor fluga bunden på laxkrok nära nog omöjlig att kasta med ordinär flugfiskeutrustning.
Vid sidan av de ovan nämnda flug- typerna har jag också tagit en och annan gädda på långa tubflugor försedda med trekrokar. De har då varit bundna på plasttuber och oftast bara bestått av den nakna tuben med en fluffig marabou- eller hårvinge.

I artikeln har jag illustrerat några av de flugtyper jag använder

© Text & akvarell: Gunnar Johnson 1997

Artikeln tidigare publicerad i FiN nr4 1989