På jakt efter vild bäckröding
Text: Jan A Fritzson
Foto: Jan A Fritzson och Gunnar Johnson

De flesta har endast mött bäckrödingen som inplanterad "sjöfisk", men det är först i strömmande vatten den riktigt kommer till sin rätt.

Bäckrödingen - av många ansedd som vår vackraste flugfisk.

  Den nordamerikanska bäckrödingen infördes till Sverige i slutet av 1800-talet. Sedan dess har den spridits över landet och på många platser bildat självreproducerande bestånd. Sin största betydelse har den ändå fått som put-and-take-fisk i rotenonvatten, där den ofta satts ut tillsammans med regnbåge, medan de vilt levande bestånden inte ägnats samma intresse. Men i mindre åar kan bäckrödingen vara en trevlig bekantskap för oss flugfiskare.

  Till att se på liknar bäckrödingen mycket våra inhemska rödingar, med vilka den också är nära släkt. Den mer kompakta kroppsformen visar dock på en bättre anpassning till det strömmande vattnet. Vad gäller beteenden, liksom krav på miljön, liknar den mer bäcköringen än rödingen. Den kan under goda betingelser växa snabbt och nå kilovikt efter 3-4 år, men oftast är tillväxten betydligt sämre. Maxvikten uppges till cirka 3,5 kilo, men det finns uppgifter om fiskar på upp till 5 kilo. I mindre bäckar är det ganska vanligt att den bildar mycket täta småvuxna bestånd, så kallade tusenbröder. I sammanhanget kan nämnas att bäckrödingen är en förhållandevis kortlivad fisk. Den blir sällan mer än 5 år gammal.

  I ett av mina hemmavatten, en liten vildmarkså uppe på sydsvenska höglandet, har bäckrödingen funnits sedan slutet av 30-talet. Enligt uppgift fanns vid den tidpunkten ingen laxartad fisk i ån. I en fiskdamm utsattes då både öring och bäckröding, som vid en häftig vårflod fick hjälp att sprida sig i åsystemet. Båda fiskarterna fann sig här väl till rätta och snart var en naturlig reproduktion i gång. Från de översta små källflödena till utloppet i en större sjö, en sträcka på cirka 25 kilometer, spred sig fiskarna. Ån ändrar på denna sträcka karaktär och växer sig större, så att den i sin nedre del faktiskt vuxit till en trevlig liten flugfiskeå. Tillskottet av vatten kommer från flera små bäckar, liksom från källor i själva åfåran.

Torrfluga och flymfer: författaren hör till dem som gärna väljer
en "torrflymf i stället för den traditionella torrfluga

  Bäckrödingen och miljön

  Helt i enighet med vad som är känt från Nordamerika om konkurrensförhållandet mellan öring/bäckröding, så har bäckrödingen lagt beslag på de övre delarna av åssystemet, medan öringen dominerar i de nedre delarna. Övergången sker naturligtvis gradvis, men det är först då ån fått en bredd av några meter som öringen börjar bli mera allmän. Anledningen till den här fördelningen förklaras ofta med att bäckrödingen, såsom varande en kallvattensfisk, söker sig till de kallare källflödena. Längst upp i ett åsystem brukar vattnet normalt också vara surast, vilket gynnar bäckrödingen som tål betydligt lägre pH-värden än öringen. Mycket tyder dock på att det finns ytterligare, inte helt klarlagda orsaker till att bäckrödingen söker sig gärna till källflödena. I den aktuella ån förhåller det sig så, att de övre delarna under varma sommardagar har en högre vattentemperatur än de nedre. Ett par graders temperaturskillnad är inte ovanligt. Detta kan förklaras av att ån i de övre delarna långa sträckor rinner fram genom öppna madmarker. Här är det mycket sparsamt med skuggande träd och buskar, vilket ger solljuset fritt tillträde. Efterhand som ån ringlar vidare, springer nya källor med kallt vatten upp i åfåran, vilket medför lägre vattentemperatur längre ned i systemet.

  Bäckrödingens ganska stora tolerans mot höga vattentemperaturer har jag också fått bekräftad i strömakvariet, där jag under lång tid hållit den vid temperaturer upp till 24 grader Celsius. Trots det förhållandevis varma vattnet betedde sig fiskarna helt normalt, och åt villigt av de sländlarver och nymfer som jag matade dem med. Också då det gäller surhetsgraden, så stämmer teorierna dåligt för den här ån, då pH-värdena är tämligen lika längs hela åsträckan, och sällan - inte ens under värsta vårflod - går pH under 6,0. Det här kan tyckas oväsentligt, men kanske det ändå kan ge en vink om att bäckrödingen, trots sin förkärlek för låga temperaturer, ändå kan trivas i åar med mer "normala" vattentemperaturer.

  Bäckrödingens dokumenterat bättre förmåga att klara låga pH-värden, gör den också till ett intressant alternativ i bäckar och åar som är för sura för annan laxartad fisk. Från USA finns uppgifter om bäckrödingsvatten med så låga pH-värden som 4,1. Jag menar inte att vi skall ersätta vår inhemska öring med bäckröding efter hand som våra vatten försuras. Nej, målsättningen måste naturligtvis vara att stoppa försurningen - inte anpassa oss till den! Men det finns ju en rad naturligt sura vatten, liksom vatten med dåliga förutsättningar ur försurningssynpunkt, och där bäckrödingen kan vara ett alternativ.

En torr och varm sommar är bäckrödingsån låg och svårfiskad,
men den som känner sitt vatten vet också var fisken står...

  Risker

  Utsättning av bäckröding i nya vatten manar dock till stor försiktighet. I de fall då öring finns i systemet, och kanske är beroende av lekplatser i små tillflöden, kan bäckrödingen bli en svår konkurrent till denna. Men det finns säkert åtskilliga åar och bäckar där det överhuvudtaget inte finns någon laxartad fisk, och där bäckrödingen skulle kunna bli ett välkommet tillskott. I mina hemtrakter, på Småländska Höglandet, finns idag naturliga bäckrödingbestånd i flera vatten. Den har också bildat bestånd på många andra platser i landet. Exakt hur pass spridd den är i dag vet man inte, men troligt är att den lokalt kan förekomma tämligen allmänt. Risk finns naturligtvis att den sprids okontrollerat genom att fiskar flyttas från ett vatten till ett annat. Jag har också sett exempel på att bäckrödingsyngel använts som levande agn vid sjöfiske, i tron att det var elritsa! Överflödig betesfisk har sedan släppts ut i sjön, vilket kan medföra en icke önskvärd spridning. Det är intressant att se vad som händer vid nyintroduktion av bäckröding i en mindre bäck. Om fisken lyckas att reproducera sig, kan tillväxten de första åren bli mycket god. Det finns exempel på fiskar mellan 5-8 hekto i halvmeter breda bäckar. Efter hand som beståndet ökar, blir tillväxten hos de enskilda fiskarna allt sämre på grund av ökad näringskonkurrens. Om ingen utgallring sker finns risk för rena tusenbrödersbestånd.

Catch och release: nästan all fisk får gå tillbaka, men i täta
och småvuxna bestånd kan det vara god fiskevård att behålla fisken

  Tyvärr finns det mycket knapphändiga uppgifter om vår "nordiska bäckröding". En undersökning gjord -av Gösta Kjellberg (Information från Sötvattenslaboratoriet nr 4 1969) ger dock en hel del intressanta uppgifter om bland annat lek, födoval och konkurrens mellan öring/bäckröding, men det är också i stort sett allt som finns. En uppföljning, där man också tittar på bäckrödingens utbredning idag, vore av stort intresse.

  Trevlig flugfisk

  Med tanke på bäckrödingens förkärlek till små bäckar, så frågar man sig naturligtvis om flugfiske efter bäckröding i strömmande vatten kan vara något. Förvisso är det så att maskmetaren har mer att hämta i de minsta bäckarna, men i något större åar kan flugfisket ge stort sportsligt utbyte.

  Den som uppskattar att smyga sig fram längs en å och uppleva den nära kontakten av vatten och skog som det lilla vattendraget ger, har mycket att få ut av bäckrödingsfisket. Skygg fisk och besvärliga kastförhållanden är naturliga ingredienser i detta fiske. För några av oss är det här en utmaning - för andra kanske det upplevs som enbart besvärande.

  Där öring och bäckröding finns i samma vatten, väljer de något olika ståndplatser. Kravet på skydd finns hos båda arterna, men medan bäckrödingen tar i besittning de djupaste höljorna i ån, där själva vattendjupet utgör skyddet, så uppsöker öringen gärna partier med hårdare ström, där den kan gömma sig under ett tak av oroligt vatten. En annan typisk ståndplats för bäckrödingen är under skumkanter, där ofta flera fiskar kan stå på en förhållandevis liten yta.

Studier i akvariet ger kunskaper om de fiskar vi söker
efter ute vid vattnet. Här en liten bäckröding

  I min hemå är den mindre bäckrödingen mycket vakvillig och tämligen lättfångad. Den större fisken, i de djupaste höljorna, är däremot mer obenägen att ta ytföda. Det är endast vid några få tillfällen som den brukar visa sig. Ett sådant tillfälle brukar vara då den stora Ephemera danican kläcks. Under några dagar vaknar då de lugna djupa höljorna till liv, och en i ytan fiskad nymfimitation kan ge årets bästa fiske. Annars lämnar den större fisken ogärna djupet, utan söker sin föda där. Asellus, nattsländelarver och iglar, liksom en och annan fisk, står oftast på matsedeln. En djupt fiskad streamer kan ge resultat, men fisken är vanligtvis mycket trögflirtad. Då är den mindre fisken på något eller några hekto trevligare, då den gärna tar ytföda under hela den varma årstiden. En inte oväsentlig del brukar bestå av landinsekter och då speciellt myror. Ofta finner man att fiskarna tagit i stort sett allt matnyttigt som kommit inom räckhåll. Flugvalet brukar därför sällan innebära några problem; små hackeltorrflugor, eller en i ytan fiskad flymf brukar ge resultat. Tar inte fisken på en friflytande fluga, så kan det löna sig att stripa den i ytan. Fördelen med flymfen är att man kan fiska den under ytan. Genom att stoppa upp flugan på nerströmssidan, så att den av strömmen förs upp mot ytan, får man ofta fisken att ta.
Från Amerika känner vi också bäckrödingens svaghet för attraktorflugor typ Royal Coachman, Black Zulu och Peter Ross. En våtfiuga i något av dessa mönster kan rädda en annars blank dag.

Bäckröding och öring har mer än 40 år levt sida vid sida i ån.
Den stora bäckrödingen väljer de lugna poolerna.

  Favorithöljan

  I mitt bäckrödingvatten har en vindfälld gammal gran skapat en ypperlig ståndplats för fisken. Det stora trädet har lagt sig tvärs över ån, och effekten har blivit något som kan liknas vid en mindre bäverdamm. Ytvattnet stoppas effektivt av stammen och vattnet pressas i stället ner genom grenverket, där ett myller av insekter funnit sig väl tillrätta. Uppströms trädet bildas normalt en skumtäckt yta, som ger fisken ett gott skydd. Förmodligen är det de goda förhållandena, både vad gäller tillgång till föda som skydd, vilket gjort denna plats till en av åns hetaste bäckrödingsplatser. Under dygnets ljusa timmar står fisken strax under skumkanten, men i skydd av mörkret vågar den sig ofta fram några meter ut på öppet vatten. Att fiska av den här höljan går endast från uppströmssidan. De omgivande träden gör att det mest blir fråga om switchkast - ett kast som man för övrigt får flitig användning av vid fiske i smååar.

  Under vår och försommar brukar en grön nattsländelarv vara ett pålitligt flugval. Längre fram på sommaren fiskar jag ofta av denna plats med en flymf på tafsen. Jag kastar då nedströms och låter flymfen sjunka och sugas under skumkanten. Många gånger tar fisken direkt, i annat fall stannar jag upp flugan med ett litet lyft för att ytterligare stimulera till hugg. Vid sent kvällsfiske, då en del av bäckrödingens normala skygghet försvinner, har jag kunnat kroka 7-8 fiskar inom ett litet begränsat område. Det är mest mindre fisk på cirka 3 hekto, men i förhålllande till sin storlek är de förvånansvärt stridbara.

Medan man får söka efter öringen i mer strida partier

  En liten år är naturligtvis mycket känslig för överfiskning. Trots att bäckrödingen har en tendens att bilda täta bestånd, så innebär ett hårt fiske oftast en beskattning av den vuxna fisken. Till slut får man då ett småvuxet bestånd, där fisken fångas efter hand den växer till.

I åarna med täta bäckrödingsbestånd kan det därför vara en god fiskevårdsåtgärd att glesa ut bland den mindre fisken, för att på så sätt ge bättre tillväxtutrymme för den grövre. Rör det sig om mer "normala" bestånd, som i min hemå, bör man vara försiktig med att skatta vattnet för hårt. Själv återutsätter jag merparten av den fisk jag fångar.

  I USA är bäckrödingen lokalt mycket uppskattad som sportfisk. Kanske vi också här efter hand, kommer att glädjas åt bäckrödingen, om vi bara ser till att sätta den i vatten där den blir ett komplement och inte en konkurrent till vår inhemska öring.

© Text Jan Å Fritzson
© Foto Jan Å Fritzson och Gunnar Johnson

© Mats Sjöstrand 2002

Hälsningar
Webmaster/redaktör
Mats Sjöstrand