|
|
|
| Det första flugmönstret från Finland, som nämns i engelska kataloger
över fisketillbehör redan i slutet av 1800-talet, hette Renfors. Herman Renfors var en
ung fabrikör från Kajana, som år 1875 skickade sin syster Marie Renfors till bröderna
Hardy i England för att hon där skulle lära sig att binda fiskeflugor. Väl hemma igen
ett år senare lärde hon brodern Herman och sin syster Anna det ädla hantverket, och så
småningom lärde hon också ut konsten till ytterligare några personer utanför
familjen, vilka i sin tur förde kunskapen vidare. Flugbindningskonsten spred sig också
på andra vägar till Finland, bland annat via engelska handelsmän i Sankt Petersburg
samt via Norge. Juhani Aho kan gott räknas som den första person som skrev om
flugfiskets förträfflighet på finska. Han var en välkänd författare redan under sin
levnads dagar, och han grundade Finlands Sportfiskares Förbund för snart åttio år
sedan. Redan 1881 hade också Alex Hintze beskrivit öringfiskets taktik i sin tidning
"Sporten", och år 1883 utgav han boken "Krokfiske som sport och
yrke". Boken, som är skriven på svenska, beskriver bland annat fjorton olika
bindmönster på flugor lämpliga för fiske efter lax, öring och harr. Redan på
1880-talet fanns det också i tidningen "Sporten" reklam för lax-, öring- och
harrflugor, vilka var bundna på Renfors fabrik i Kajana av systrarna Marie och Anna. Några andra kända mönster från det finska flugfiskets tidiga dagar är Morottaja, Juhani Aho och Kalkis-flugan med sina olika varianter: Kalkis Mörk, Kalkis Ljus, Kalkis Domaren och Kalkis Professorn. De två förstnämnda varianterna, liksom Morottaja, anses ännu idag som mycket pålitliga mönster vid lax- och storöringfiske. Finlands nationalfluga Från 60-talet och framåt har den finländska flugbindningen koncentrerat sig på att utveckla imitationsmönster, som är speciellt anpassade till finländska förhållanden. Ofta imiterar de nya mönstren nattsländor, och det internationellt mest kända mönstret är troligtvis arkitekten Simo Lummes Nalle Puh. Det är en mycket fin torrfluga som har otaliga fiskar på sitt samvete. Flugan blev också vald till "Finlands nationalfluga" under en av Riihimäkimässorna, den största internationella mässan för fiske, jakt och friluftsliv i hela Skandinavien. Nalle Puh har fått en mängd syskon under årens lopp, bland andra Dark Puh, Honey Puh, CdC Puh och Snösko Puh. Mina egna varianter har jag ofta försett med vingar av syntetfibrer istället för originalmönstrets björnhårsvingar, men de fick därigenom för långt över tio år sedan den något tvivelaktiga benämningen "Äh Puh" av en flugbindarkollega, som tyckte att det var opassande att binda de berömda flugorna med syntetvinge. Hur som helst, syntetvingen möjliggör långa fiskepass utan flugbyte, eftersom syntetvingen tål fiskslem bättre än björnhårsvingen. Dessutom torkar man lätt en sådan fluga genom några snabba blindkast. Därför kommer jag även fortsättningsvis att binda Puh-familjen med syntetfibrer i vingen — oavsett kommentarer från mina fiskekompisar... Nya flugmönster Min gode vän och fiskekamrat Veli Autti, mångårig verksamhetsledare vid Finlands Sportfiskares Förbund, mångfaldig mästerbindare och outtröttlig innovatör av lyckade flugmönster, gav mig inför den här artikeln några av sina på senare tid framtagna "öringmagneter", för att de skulle få vara med och representera dagens "kändisar" inom finsk flugbindning. Velis mönster heter Marabou Spuddler, Mylar Mutu och Jätesäkki Larva, varav de två sista blir Mylar-Kvidden och Sopsäcks-Larven i svensk översättning. Utöver dessa tar jag med några egna favoritmönster, som har resulterat i många nervpirrande fiskestunder - och flera angenäma fiskar också för den delen. Flugorna har jag döpt till Glowhanger och Antennae Streamer. Den första tillhör en familj flugor, vilka jag tog fram för att de skulle synas bra under kvälls- och nattfiske. Jag har problem att se var och hur flugan går på vattnet när det skymmer på ordentligt - något jag knappast är ensam om. Efter att ha provat flera olika material till flugvingar, vilka jag gjort själv-lysande, kom det amerikanska materialet Luminous Twinkle Lureflash ut på marknaden. Vingar bundna med detta material reflekterar dagens sista ljusstrålar med sin twinkle komponent, som glimmar riktigt fint, och när det sedan blir rejält mörkt kan man ladda upp vingen genom att lysa på den med västlampan. Efter en uppladdning lyser den en god stund, och resultatet blir att man tydligt kan se var flugan befinner sig i strömmen. När den lilla ljuspunkten sedan försvinner, ackompanjerat av ett kraftigt plask, har spänningens ögonblick stundat! Men förvisso fungerar flugan också bra vid fiske i fullt dagsljus... Antennae Streamer föddes i min sommarstuga i mellersta Finland. Eftersom jag inte hade med mig någon koppartråd i flugbindningslådan, gick jag på "kopparjakt". I verktygsboden hittade jag en meterlång stump coaxialkabel till en TV-antenn. Mittledaren var alldeles för grov för mina ändamål, men kopparskärmningen, den av fina koppartrådar vävda strumpan, som sitter alldeles under det yttre plasthöljet på den här typen av antennkablar, visade sig vara helt superb som kroppsmaterial för djupgående streamers. Materialet finns både i koppar- och silverfärg, och strumpan går dessutom lätt att platta till för att ge intryck av en liten fisk sedd från sidan. Man kan dessutom stryka kroppen med lite klarlack, så håller den glansen längre, speciellt viktigt då man fiskar efter havsöring i saltvatten. Töpsel heter en fluga som min son Mark har tagit fram för fiske i sjöar och lugnflytande strömsträckor. Den flugan har funnits med på menyn över sista måltiden för mången grann öring, regnbåge och storharr. Flugan får sjunka djupt och fiskas sedan hem med långsamma lindrag och spölyft. Fisken tar ofta flugan då den stannar upp för att sakta sjunka vid pauserna i hemtagningen.
Mönsterbeskrivningar tillhörandes artikeln: Nalle Puh /
Simo Lumme |
| © Text och foto: Lenne Törnqvist 2000 |
|
||||||
