En tät dimma sveper denna novemberdag in över Orust inre fjordlandskap, där ängar, åkrar och skogsklädda berg smälter samman och ger relief åt det säreget bohuslänska. En måttlig sefyr sveper fram och skapar på sina ställen lite vågskvalp; det enda som bryter den stillhet som i övrigt råder. Hela skapelsen tycks redan ha gått i ide, och förberett sig för den kalla årstidens verkningar. Inga fåglar syns till och en titt ner i det kristallklara vattnet, avslöjar att alla småkryp redan övergett strandkanten, för att söka skydd nere på djupare vatten. Det enda som syns till är några små snultror, som i sakta mak tar sig fram längs bergskanten, och som då och då gör små utflykter in i tångbältet. Men deras rörelser är inte lika alerta nu som under sommaren, det märks att vattentemperaturen är på väg mot fryspunkten.

Min blick sveper in över den grunda viken, och stannar till längst in. Där ser man på vattenytan att den lilla bäcken har fått ett tillskott av vatten den sista veckan; vid mynningen syns det en liten strömfåra, som förändrar mönstret på havsytan. Och jag förnimmer, att där ute, mitt i viken, råder det nu förbril aktivitet.

Det är hög tid för havsöringarna att simma upp i bäcken för att leka. Kanske har några av dem redan varit uppe en vända, för att sondera; och kanske valde någon att stanna kvar i den djupa höljan alldeles nedströms kulverten, för att där invänta övriga medtävlare? Men flertalet står säkert utanför och väntar; de väntar på det rätta tillfället, och nu, det är i kväll det kommer att ske.

Det är tungt, jag lider av spleen. Ihopkrupen på berghällen, alldeles invid vattenbrynet, med huvudet mellan mina knän, sitter jag och känner hur det dunkar, fortare och fortare. Det känns i kroppen att något kommer inträffa, men jag vet inte vad. Jag sluter ögonen och försöker koncentrera mig; föreställer mig hur livet som öring skulle vara.
Just nu, hur skulle jag då tänka, när jag stod inför årets viktigaste uppgift: att simma upp på grusbankarna för att föra släktet vidare.

Jag lutar mig sakta framåt, gungar på tårna, fram och tillbaka.och plötsligt blir jag framtung. I en accelererande rörelse faller min kropp framåt, utan att jag kan hejda det. Jag har förlorat kontrollen. Förtvivlad försöker jag göra motstånd, att vända om, mot land; jag vill tillbaka, jag vill hem. Men det är verkningslöst, ty det är för sent. Mina lemmar är borta och kvar finns bara jag, förpackad i silverskrud och utrustad med fenor och fjäll. Havets vattenmassor har uppslukat mig; jag har lämnat lämnat jordelivet och ingen kommer någonsin mer att få se mig.

Svante Larsson 2000  ©