Den "orangea räkan" Text: Svante Larsson
Säsongen har börjat och det är dags att binda de flugor som redan borde ha bundits för länge sedan. Motvilligt sätter jag mig till rätta framför städet och fäster en 6:ans streamer. Numera binder jag endast upp ett fåtal varianter, det blir inte särskilt många av varje sort heller. Inspirationen är för länge sedan försvunnen, det är endast av pliktmässiga skäl som jag binder upp ett minimalt förråd av flugor. Men trots att jag inte bundit några flugor på närmare över ett år, så känns det som om tiden stått stilla. Greppen som jag behöver kunna för att binda upp mina favoriter sitter i ryggmärgen. Kanske är det därför som jag känner ett sådant motstånd mot att lära mig binda nya varianter? Flugbindningen är ingen konstart för mig, utan det konstnärliga ligger i själva utövandet av fisket: att finna den rätta relationen mellan mig och den omgivande miljön; till havet, stranden och öringarna. Inledningsvis blir det en "orange räka". Helst vill jag se mig själv som upphovsman till denna skapelse, men det är inte sant, då sanningen är den att idén är stulen från ett gammalt nummer av tidningen Sportfiske. Skillnaden är att jag har förenklat mönstret och binder den på enkelkrok i stället för på dubbelkrok. Min förtjänst ligger däremot i att det var jag som började fiska med den. När det sedan visade sig att det var en mycket fångstgivande fluga var min fiskekompis Niklas naturligtvis tvungen att även han börja använda den; och därefter har allt flera av kompisarna tagit efter. Den "orangea räkan" har numera blivit ett begrepp synonymt med oförglömliga fisketurer i fjordarnas grunda vikar; dessa havets kapillärer. Över sand, sten och tång simmar den "orangea räkan"; den simmar så förföriskt att öringarna den ej kan motstå; och därför blir den mitt första val! Men när den första flugan väl är klar undrar jag än en gång: hur är det möjligt att denna fantasifulla skapelse kan utgöra en sådan lockelse på fisken? Men det är fel att resonera så, då det först är i kontakt med det långsamt böljande havsvattnet som den "orangea räkans" existens blir uppenbar. I städet, på bordet eller i asken är den orangea räkan en synvilla som förleder oss tro att den skulle vara och förbli ett dött ting. I sin rätta omgivning är dess livfullhet och skönhet uppenbar; i det klara vattnet med den solglittrande och av brisen lätt krusade vattenytan. Därför lossar jag den försiktigt från städets fasta grepp och utbrister: tack du underbara räka - jag har dig att tacka för min tillförsikt och optimism!
|
